Arfaktablad om bufo viridis laurenti, 1768, grönfläckig padda [dyntaxataxonid: 100022]

Bufo viridis
AKUT HOTAD (CR)
______________________________________________________________________________Klass Amphibia (groddjur), Ordning Anura (stjärtlösa groddjur), Familj Bufonidae (paddor), Bufo viridisLaurenti, 1768. Syn. Pseudepidalea viridis (Laurenti, 1768).
Beskrivning. Storlek hos vuxna djur upp till 10 cm. Honan störst; hanen sällan över 7,5 cm.
Ryggsidan vackert grönmarmorerad med stora oregelbundna fläckar på ljusgrå till gråbrun eller
ljust oliv grundfärg. Ögats iris är grön eller gröngul. Välutvecklade parotidkörtlar som ofta är
bredare i främre delen. Längre bakextremiteter än våra övriga paddarter. Enkla tåledesknutor på
bakfoten och simhuden når cirka halvvägs till längsta tån. Könen skiljes vanligen genom hanens
mindre kontrastrika färger på ryggsidan.
Utbredning och status. En huvudsakligen östlig art som i nordväst förekommer upp till delar av
sydligaste Sverige. Den svenska utbredningen har tidigare omfattat mer än 50 kända, främst
kustnära, lokaler i Skåne, Blekinge, Småland (Kalmar), Öland, Gotland och Östergötland
(Häradsskär). Numera mycket sällsynt art med mestadels små och väl åtskilda förekomster. Arten
har minskat stark på Falsterbonäset och f.n. finns endast ett 10-tal individer kvar och endast hanar
har observerats under de senaste åren och ingen reproduktion. Grönfläckig padda har försvunnit
från Foteviken men finns kvar på Eskilstorps ängar (ca 70 individer, varav flera gamla djur med
dålig fertilitet). På Utklippan i Blekinge skärgård utanför Karlskrona fanns i början av 1990-talet
endast honor kvar. Efter utsättning av 10 hanar och ett 100-tal nymetamorfoserade småpaddor har
populationen haft en kraftig uppgång och för närvarande finns ca 300 vuxna djur på denna lokal. I
dag finns en stark population i Limhamns kalkbrott (med ca 400 vuxna djur). Flera positiva
åtgärder har utförts i kalkbrottet för att gynna artens poulationsutveckling. I övrigt finns små
populationer eller observationer av enstaka vuxna djur (bekräftade under senaste åren) som
resultat av utsättningar av tidiga utvecklingsstadier vid Landskrona golfklubb, vid Klagshamns
udde, på Högaborg, på Ravlunda och vid Kättelvik (södra Gotland).
Ekologi. Arten påträffas ofta på marker med relativt hög salthalt (särskilt österut) och är i Sverige
till stor del knuten till områden med bräckt vatten. Den grönfläckiga paddan är i huvudsak en
kontinental art och hög vattentemperatur i lekdammarna är nödvändig för att klara utvecklingen
av ägg och larver under sommaren. Leker under mild väderlek redan från mitten av april till juni
månad och larverna metamorfoserar under augusti-september. De svenska lokalerna är belägna på
klimatiskt mycket gynnsamma platser med hög ljusinstrålning och många solskenstimmar.
Typiska biotoper är kustnära våtmarker vid åmynningar, men även flacka klippkuster med grunda
vattensamlingar och med omgivande gräs- och buskmarker på sandig grund. Förekommer också i
grunda vattensamlingar på botten av kalkbrott och i sandtag liksom på klippöar med sparsam
vegetation. En genetisk studie under 2005 har visat att den svenska populationen av grönfläckig
padda sannolikt härstammar från norra Turkiet. Efter den senaste istiden har den grönfläckiga
paddan spritt sig i en östlig korridor genom Bulgarien, Rumänien, Polen, kanske de baltiska
länderna och nått Sverige via nordöstra Tyskland och Danmark. Dessa överraskande nya rön kan
innebära dels att den svenska populationen skall ha en särskild bevarandestatus och att det kan
finnas ekologiska anpassningar som vi för närvarande har dålig kunskap om.
Hot. Den grönfläckiga paddan har sin huvudsakliga utbredning och sina största populationer i
områden med kontinentalt klimat d.v.s. hög sommartemperatur och kalla vintrar. Kritiskt för
artens överlevnad på den nordvästra utbredningsgränsen, t.ex. den svenska utbredningen, är
tillgång till grunda vattensamlingar med hög temperatur och dammarna får inte torka ut oftare än
cirka vart femte år. De svenska lokalerna ligger ofta kustnära med hög solinstrålning.
Lekdammarna kan vara flata hällkar, eller grunda vindskyddade dammar i fuktiga ängsmarker.
Gemensamt för de flesta dammarna är att de försörjs av grundvattenflöden som bara undantagsvissinar. Flera gånger har lek även observerats i Öresund, bl.a. vid Klagshamn och i Lundåkrabukten.
Tillgången till övervintringsplatser och födosöksområden är också nödvändiga förutsättningar,men dessa är normalt uppfyllda på de svenska lokalerna. Den viktigaste orsaken till artensgenerella tillbakagång är sannolikt en sänkning av grundvattennivån så att lekdammarna nuhuvudsakligen fylls på av ytvattenflöden, vilket ofta innebär att de torkar ut på sommaren föremetamorfosen. På flera lokaler har även ytvattenflödet dränerats bort så att lekdammarna helttorrlagts. Lokalt har biotopen försvunnit genom exploatering främst genom skogsplantering ochjordbruk. I jordbruksområden har också vattenkvalitén starkt försämrats genom gödsling ochbiocidanvändning. I några fall (vid Kungsgården på Ven) har lekdammar "restaurerats" genomdumpning av sten och tegel längs kanterna för intensiv kräftodling. Övergödning av lekdammaroch omgivande ängsmarker genom luftburet kvävenedfall är sannolikt ett allvarligt problem.
Åtgärder. Situationen för den grönfläckiga paddan i Sverige är mycket allvarlig och de få
återstående populationerna måste få ett reellt skydd. Lekdammarnas vattennivåer och
vattenkvalitet skall garanteras. Markexploatering och större tryck från friluftsaktiviteter, t.ex.
camping och badplatser, måste undvikas på områden där arten ännu finns kvar. Lokalt kan
särskilda åtgärder mot trafikdöden vara nödvändiga, t.ex. varningsskyltar, finmaskigt nätstängsel
eller vägtunnlar för att hindra att djuren blir överkörda under vandringsperioder. Dessa senare
åtgärder kräver dock kunskap om övervintringsplatsernas och lekdammarnas lägen liksom god
kännedom om populationernas rörelsemönster under olika delar av säsongen. Ingående studier
över artens miljökrav, reproduktion och vandringsmönster, inte minst hos de unga djuren, skulle
ge oss bättre möjlighet att förstå orsakerna till populationernas fortgående nedgång och vidta
verksamma åtgärder. Det är nödvändigt med en årlig uppföljning av alla svenska förekomster
under de kommande åren. Ytterligare data om individantal, reproduktionsframgång etc. kan då
säkerställas och användas för allt bättre prognoser för artens överlevnad i Sverige och på de
enskilda lokalerna. Uppfödning av grönfläckig padda i större skala för utsättning av olika tidiga
utvecklingsstadier är nödvändig på flertalet lokaler. Verksamheten förutsätter också
biotoprestaurering och bör fortgå under minst ytterligare fem år. Före utsättning bör
konkurrenssituationen och eventuella konflikter med andra groddjursarter noga analyseras.
Grönfläckiga paddans försvinnande från de tidigare lokalerna mellan Vik och Baskemölla är med
största sannolikhet beroende på det nu stora antalet av vanlig padda. Denna saknades eller var
sällsynt i nämnda område för 20 år sedan. I flera områden, såsom i Högaborgs naturreservat, har
larver och nymetamorfoserade djur utplanterats med gott resultat. Under de senaste har både
vuxna djur och naturlig reproduktion observerats här.
Övrigt. Utländska namn – NO: Grønn (Grønnspraglet) padde, DK: Grønbroget tudse, FI:
Viherkonna, GB: Green Toad. Grönfläckig padda är förtecknad i EU:s art- och habitatdirektiv
bilaga 4 (noggrant skydd; RÃ¥dets direktiv 92/43/EEG) samt i Bernkonventionen bilaga II (strikt
skyddade djurarter). Arten är fridlyst enligt 4 § och 5 § Artskyddsförordningen (2007:845).
Litteratur
Ahlén, I. & Berglund, B. 1980. Hotade och sällsynta groddjur – Status, miljökrav och förslag till åtgärder.
Ahlén, I., Andrén, C. & Nilson, G. 1995. Sveriges grodor, ödlor och ormar. ArtDatabanken och Naturskydds- föreningen. Uppsala och Stockholm. 2:a uppl.
Andrén, C. & Nilson, G. 1993. Grönfläckiga paddan och framtiden. Skånes Natur 80: 27–30.
Berglund, B. 1976. Inventering av Skånes sällsynta groddjur. Statens Naturvårdsverk PM 765.
Berglund, B. 2000. Projekt Strandpadda 1998–1999. Länsstyrelsen i Skåne län. Rapportserien Skåne i utveckling. Meddelande nr 99: 39: 1–115.
Degani, G., Silanekove, N. & Shkolnik, A. 1984. Adaptation of green toad (Bufo viridis) to terrestrial life by urea accumulation. Comp. Biochem. Physiol. 77A: 585–587.
Gislén, T. & Kauri, H. 1959. Zoogeography of the Swedish amphibians and reptiles, with notes on their growth and ecology. Acta Vertebratica 1: 191–397.
Jörgensen, C.B. 1983. Pattern of growth in a temperate zone anuran (Bufo viridis Laur.). J. Exp. Zool. 227: Katz, U. 1973. Studies on the adaptation of the toad Bufo viridis to high salinities: oxygen consumption, plasma concentration and water content of the tissues. J. Exp. Biol. 58: 785–796.
Katz, U. 1981. The effect of salt adaptation and amiloride on the in vivo acid-base status of the euryhaline toad Bufo viridis. J. Exp. Biol. 93: 93–99.
Katzmann, S., Waringer-Löschenkohl, A. & Waringer, J. 2003. Effects of inter- and intraspecific competition on growth and development of Bufor viridis and Bufo bufo tadpoles. Limnologica 33: 122–130.
Kauri, H. 1948. Über die Ausbreitung und die Ausbreitungsumstände der Wechselkröte (Bufo viridis) im Ostseegebiet. Kungl. Fysiogr. Sällsk. Handl. 59(12): 1–30.
Leskovar, C. & Sinsch, U. 2005. Harmonic direction finding: A novel tool to monitor the dispersal of small-sized anurans. Herpet. J. 15: 173–180. Pröjts, J. 2003. Grönfläckig padda och lökgroda 2003, lägesrapport frånåtta områden i Skåne. Ekologgruppen i Landskrona. Societas Europaea Herpetologica 1994. Atlas ofEuropean Reptiles and Amphibians. Mapping Committee & Secretariat de la Fauna et de la Flore,Museum National dHistoire Naturelle, Paris.
Strömberg, G. 1979. Förekomst av paddor på Utklippan i Blekinge. Fauna och Flora 74: 217–222.
Strömberg, G. 1996. Förnyelse av beståndet grönfläckiga paddor (Bufo viridis) på Utklippan år 1994. Årsboken Stöck, M. 2005. Preliminary report on the phylogenographic analysis of green toads (Bufo viridis) subgroup from Sweden. Rapport till Länsstyrelsen i Skåne län.
Wirén, M. 2006. Grönfläckig padda (Bufo viridis) i Sverige – Utvärdering av utförda bevarandeåtärder (1994–2005), förslag om framtida åtgärder samt artens tidigare och nuvarande förekomst. Rapport tillLänsstyrelsen i Skåne och Naturvårdsverket.
Zahn, A. 1997. Triturus alpestris and Triturus vulgaris as predators of anuran larvae. Salamandra 33: 89–91.
______________________________________________________________________________Claes Andrén & Göran Nilson 1990. Rev. Gunnar Strömberg 1996, Boris Berglund 2002, ClaesAndrén 2006. ArtDatabanken, SLU 2011-12-22

Source: http://www.artfakta.se/artfaktablad/Bufo_Viridis_100022.pdf