Site brasileiro onde você pode comprar qualidade e entrega http://farmaciabrasilrx.com/ cialis barato em todo o mundo.

Equil.net

att ta till vapen mot ett hav av plågor och dräpa dem beslutsamt? Att få dö – gör slut på hjärtats värk, de slag och stötar som köttet fått till arvedel - det vore Att vara eller icke vara – vad då? Hamlet kan vara eller icke vara många saker. Skall han vara en bödel, genom att hämnas på sin faders mördare? Skall han kanske vara nådig, och låta mördaren gå ostraffad? Skall han rentav vara benådaren, som erbjuder mördaren absolution? (Det här alternativet har inte Hamlet övervägt.) Eller skall han istället vara den som tar sitt eget liv, så att ”sömnen gör slut på hjärtats värk”? Frågan är inte vilket ”vara” som är mest moraliskt, eller ger bäst konsekvenser. Nej, frågan är vilket som är modigast. Är det modigast att vara lidande, eller att vara den som åsamkar lidande – eller kanske att inte vara något alls? Principium terti exclusi: Hamlet är föranlåten att välja något av alternativen. Däri består också hans dilemma. Av allt han kan vara eller icke vara, vill han allra minst vara en pultron. Olyckligtvis kan vi inte svara på frågan i hans ställe. Att vara modig innebär att handla i harmoni med sina egna övertygelser, oavsett kostnad (och kanske särskilt när kostnaden är ansenlig). Vem skulle kunna veta mer om dessa övertygelser, än han själv? Frågan om mod får vi helt enkelt antvarda åt Hamlet att besvara på egen hand. Däremot kan vi fundera kring vad han borde vara eller icke vara. Hur skall han bära sig åt, för att vara så moralisk som möjligt? Eller med andra ord: vilka övertygelser bör ge upphov till hans mod? Att vara eller icke vara en bödel
Hamlet får veta sanningen under ett nattligt möte med sin faders ande. Ej från bettet av en orm hade fadern dött, men för sin broders händer. Claudius hade mördat honom och dymedelst övertagit hans krona – och hans kvinna. (Att kvinnan ifråga också är Hamlets moder, gör förstås inte saken bättre.) Ett sådant osaligt öde! Men vad göra? Vad vara eller icke vara? Det är, som bekant, frågan. Skall Hamlet vara en bödel? Skall han döda Claudius för mordet? Om dödsstraffet kan man säga mycket, och mycket har onekligen också sagts. ”Det är tänkande människors uppgift att inte stå på bödlarnas sida”, skrev Albert Camus i Människans revolt (1951). ”Att döda för mord är ojämförligt mycket värre än brottet i sig”, skrev Fjodor Dostojevskij i Idioten (1868). ”Misstro dem vars önskan att straffa är stark”, skrev Friedrich Nietzsche i Så talade Zarathustra (1883-1885). De tre citaten ligger förvisso i linje med varandra. De ger uttryck för en i vårt samhälle konventionell värdering: att dödsstraffet är inhumant och oberättigat. Konvention är emellertid en bristande måttstock för rättvisa, och innebär faktiskt till och med ett argumentationsfel (argumentum ad populum). I jakt på svaret om huruvida Hamlet bör döda Claudius eller ej, måste vi hitta något mer substantiellt att luta oss mot. Man skulle kunna hävda att det är mord, att dräpa en mördare. Av alla argument mot dödsstraff, tror jag att detta är vanligast. Likväl ter det sig – åtminstone i mina öron – som oöverlagt. Det tycks jämställa brottslighet och bestraffning av brottslighet; initiering av dödligt våld, och dömandet av sådan aggression. Man kan inte gärna påstå, att dömandet av brott är ett brott i sig självt. Ändå är det just vad argumentet innebär. Om dödsstraff är mord, vad är då fängelsestraff eller böter eller skadestånd? Det är slaveri och stöld, naturligtvis. Argumentet kritiserar inte en specifik form av bestraffning, utan principen om att över huvud taget bestraffa. Hamlet tar för givet att Claudius förtjänar bestraffning. Därför skall också vi ta det för givet. Ett något klokare argument mot bödelns roll, är det som framhåller den åklagades eventuella oskuld. Tänk om Claudius är oskyldig till mord? Vidare: tänk om inget mord över huvud taget har begåtts? Vi kan på goda grunder ifrågasätta hur det står till med Hamlets bevisföring. Ingen modern domstol skulle ta en vålnads hörsägen på allvar. Hamlet är i det här fallet domstolen – men skall han också bliva bödeln? Att vara eller icke vara, det är ju frågan. Vi kan svårligen bortse från argumentets kraft, i det här särskilda ärendet. Det gjorde ej heller Hamlet, som satte upp en pjäs där det förmenta mordet omskapades. Beroende på hur kung Claudius skulle reagera på pjäsen, kunde han befinnas skyldig. Hur det gick vet vi förstås. Men inte heller detta skulle bära tyngd i en modern domstol. Det måste snarare avfärdas som För Hamlet är saken klar. Claudius är skyldig – otvivelaktigt, tvivelsutan och utan tvivel! Tyvärr är det inte lika välbeställt med bevisningen, som med hans övertygelse. Skulle Hamlet, utifrån detta, välja rätt, om han valde att bli sin farbrors bödel? På den frågan blir vi så gott som tvungna att svara nekande. Han saknar faktiska bevis, och motiveras först och främst av sitt hämndbegär. (Argumentet utifrån eventuell oskuld, blir såklart mer problematiskt, när det finns överväldigande bevisföring att tillgå.) Kanhända vi gör fel, när vi behandlar Hamlet som verklighet snarare än fiktion. I berättelsens värld kan Claudius skuld ses som given, på ett sätt som annars vore omöjligt. Men vet Hamlet att han är en litterär fiktion? Och är det rätt att döma någon till döden, även om hans skuld är given? Låt oss se över Hamlets andra alternativ. Att vara eller icke vara fridsam
Såvitt vi kan se, har inte Hamlet övervägt att låta saken bero. Förlåtelse ägnar han inte en tanke. Här skall vi ägna ett par tankar åt detta, men det finns ingen vits att undersöka alternativet djupare, eftersom Hamlet inte ser det själv. Det kan tyckas rådligare att välja fredens väg, än att välja hämndens. Många har sett freden som ett modus vivendi, ett sätt att leva, där våldet på sin höjd innebär ett undantag från detta levnadssätt. Freden är passiv, medan våldet kräver aktivt ingripande. Vi får naturligtvis skilja mellan två slags fridsamheter här: å ena sidan att avstå från hämnd, och å andra sidan en vägran till självförsvar. Blott fred av det tidigare slaget vore angeläget för Hamlet att betänka (men det gör han inte). Vi får anledning att återvända till principen om att inte alls bestraffa. Även om den kan tyckas humanistisk vid första anblick, erbjuder den, vid närmare eftertanke, vissa beklämmande följder. Att inte vedergälla är att förhålla sig likgiltig till brott. Vore vi att överge principen om bestraffning, då skulle vi tillåta mördaren att härja fritt. Detta, skulle jag hävda, innebär inte rättvisans höjdpunkt, men dess upplösning. Att önska ett liknöjt rättsväsende, är att vilja bygga sitt hus på Vesuvius sluttning. Det vill säga: det är att omfamna fördärvet, och bjuda in det över sin tröskel. Det fredliga alternativet behöver inte ges större utrymme än så här. Hamlet har, av rutiga skäl och randiga orsaker, undgått att ens betänka det. Att vara eller icke vara en pacifist? Det kan man fråga sig. Men det är inte något som Hamlet frågar sig. Att vara eller icke alls vara
Bör Hamlet göra slut på ”de slag och stötar som köttet fått til arvedel”? Åtminstone enligt honom själv, vore detta ”en nåd att stil a bedja om”. Det är inte svårt att förstå, varför han känner på det sättet. Över en krona och en kvinna, har hans far blivit mördad av sin farbror. Och ännu är inte tragedin till ända, för kvinnan ifråga är ingen mindre än hans moder. Visar hon någon sorg över sin döde make? Snarare: hon tycks fira hans död genom att gifta om sig – till råga på allt med hans mördare! ”Ett sådant osaligt öde! Men vad göra? Vad vara eller icke vara? Det är, som bekant, frågan.” Bör Hamlet ta sitt liv? Bör han ”tåla ett vidrigt ödes hugg och pilar”? Frågan är laddad idag, och den var ännu mer laddad då det begav sig. År 1603, när pjäsen först kom i tryck, var självmordet (som man fortfarande kallar det) en väldig synd. Vare sig i den gamla grekiskan eller i det gamla latinet, finner vi något ord som kan översättas til ”självmord” (trots att de flesta antika stater förbjöd medborgarna att avsluta sina liv). Kanske är det som man brukar säga på engelska: ”Fear of the name, only increases fear of the thing itself.” Vid början av 1600-talet betraktades självmordet, i största allmänhet, som en synd mot Gud. Det hade Augustinus sagt: tar vi våra liv, då bryter vi mot Guds femte bud, som förbjuder oss att döda. (Thomas Aquino anslöt sig senare i ledet.) Även filosofen John Locke var inne på samma spår. Han menade, att eftersom vi människor är Guds egendom, begår vi egentligen stöld, när vi gör slut på oss själva. Det är alltså inte våra liv vi förgriper oss på, utan Guds egendom. (Visserligen föddes inte Locke förrän 1632, tjugonio år efter att Hamlet blivit föremål för den gutenbergska konsten.) Den onyanserat negativa synen på självmord, upphörde förstås inte på 1600-talet. Under nästkommande sekel skulle Immanuel Kant hävda, att eftersom det är vår moral som ger upphov till våra handlingar, innebär det ett slags självmotsägelse, att medelst en handling avsluta sin moral. Han betraktade självmordet som ett grovt brott mot våra moraliska plikter. På 1900-talet inledde Albert Camus en kort skrift, med följande rad: ”Det finns endast ett verkligt al varligt filosofiskt problem: självmordet.” (Myten om Sisyfos, 1942.) Enligt honom är självmordet en skenbar frestelse, som ger oss förvillande löften om frihet från vår absurda existens. Egentligen är det på vårt ansvar, att gå den absurda tillvaron till mötes. Nog om detta. Vad andra har sagt, kan vi lämna därhän. Att vara eller icke vara – en självmördare? Det tycks mig naturligt att välja samma spår som Camus. Genom att ta sitt liv, tror sig Hamlet kunna rymma från sin absurda tillvaro. Frågan är: vad gott kommer av det? Claudius skulle gå ostraffad för sitt mord, och Gertrude – hans moder – skulle aldrig lära känna sanningen. Man får medge, att för Hamlet skulle självmordet te sig som en undanflykt, mer än något annat. Han skulle fly från problemen, snarare än ta itu med dem. Och som frågan löd: vad gott kommer av det? Med facit i handen, vet vi såklart att Hamlet inte valde (eller åtminstone att han inte hann välja) att ta sitt liv. Det är nog lika bra. Jag misstänker att det skulle ha deklasserat hela pjäsen till en plattityd, och gjort Hamlet till ett slags anakronistisk Werther. Istället bjuds vi på ett mer rimligt slut, det vill säga, mer rimligt utifrån den handling som har utspelats, och utifrån hur Hamlet är. Vad mod finns att hämta i flykten? Vilken rättvisa finns att hämta, i flykten från sitt ansvar? Inget mod och ingen rättvisa, kan man tänka sig att Hamlet skulle svara. Men det blir förstås spekulation och inget mer. Ändå är det hur man (eller i varje fall jag) tänker sig honom. Vi kan bara ana, att det också var hur han såg sig själv. Slutsumma
Det här är inte en litterär studie. Snarare är det en studie som söker utforska, snarare än slutgiltigt avgöra, det mest moraliska alternativet, som en litterär gestalt har ställts inför. Hamlet har något att erbjuda alla. Vill man ha en kärlekshistoria, finner man den här. Vill man ha en isande berättelse om mord och blodshämnd, finner man den här. Vill man ha ett psykologiskt drama med övernaturliga inslag – då finner man även det i föreliggande pjäs. Allt mellan högt och lågt, mellan liljorna på marken och svalorna under himlens fäste. Det vill säga: detta är en tilltagset impertinent bild av hur världen ser ut, eller hur den troddes se ut i början av 1600-talet (med tanke på att vålnader sällan antas existera numera). Med andra ord som Ekerwald skriver, i häftet som medföljer uppgiften: ”Shakespeare avbildar världen i en gigantisk fresk – så som Gud själv kan tänkas betrakta världen…” (Shakespeare – liv och tänkesätt, 1998.) Ja, om vi alltså utgår från att stratfordianerna har rätt, och att William Shakespeare verkligen är författaren till detta (och andra) verk. Att Hamlet har något att erbjuda alla, det visar sig i dess popularitet. Strax över fyra hundra år har passerat, och pjäsen är fortfarande lika välkänd som den är bra. Har vi inte själva läst den, eller sett någon filmatisering, så känner vi ändå igen den berömda, ehuru något felciterade, raden: ”Att vara eller inte vara – det är frågan!” Det är utan tvivel en av världslitteraturens mest kända sentenser. Kan det då inte tjäna ett syfte, att försöka besvara Hamlets fråga? Egentligen är den förstås retoriskt menad, såtillvida att han vet, att ingen kan besvara den åt honom. Men detta är inte heller vår avsikt att göra. Snarare att besvara (eller i varje fall försöka besvara) frågan för vår egen skull. Den handlar mindre om vad Hamlet borde vara eller icke vara, och mer om vad vi – hans läsare – borde vara eller icke vara. Detta illustreras mycket bra, av en vän till mig: "Inblickarna i oss själva, är ett av de bästa sätten att utveckla sig själv på. I sin pjäs Hamlet, visar oss Shakespeare den, enligt mig, mest intelligente man som funnits i all fiktion. Hamlet visar prov på en remarkabel intellektuell styrka: han utvecklar sig själv och eliminerar brister i sig själv. Han är den intellektuelles egne intellektuelle, ständigt ensam även om han är med andra människor, iakttar alltid sig själv, talar med sig själv för att åstadkomma ett starkare jag…” Således vill vi, likt Hamlet, veta vad att vara eller icke vara. Bör han vara den bödel som dräper sin egen farbror? Som vi har sett, saknar han rationella skäl för att anta farbroderns skuld. Hade det hela varit en verklig händelse, skulle vi vara tvungna att svara nekande. Nu är det emellertid fiktion, och i fiktionens värld kan Claudius skuld tas för given, trots brist på bevisföring. I fiktionens värld vill vi ta Hamlets parti, när han, till slut, sticker sitt förgiftade svärd i Claudius mage, och tvingar honom att dricka av det likaledes förgiftade vinet. Varför vill vi göra det? Jo, av den enkla anledningen att han är berättelsens hjälte. Vad han gör måste vara rätt, för annars är han – och därmed även pjäsen – misslyckad. Trots allt: vore det inte för Hamlets klinga och vinbägare, skulle Claudius ha gått ostraffad. Man bör också hålla i minnet, att Claudius kan bevisas vara skyldig till två andra brott. Han mördar onekligen Gertrude, när han låter henne dricka ur det giftiga vinet. Och han bär ävenledes skuld för det förgiftade svärdet – det svärd som kom att kräva Hamlets liv. Tre giftmord alltså, varav åtminstone två kan bevisas bortom allt rimligt tvivel. (Hamlets fader sades ha mördats av att få gift hällt i sina öron.) Det är inte svårt att se den ampra rättvisan, i att Claudius dör för sitt eget gift. Är det rätt av Hamlet, att till slut bli sin farbrors bödel? Ja, det blir vi nog under omständigheterna tvungna att medge. Hamlet tror sig veta att Claudius har mördat fadern, men han vet med säkerhet, att Claudius har mördat modern, och att han själv strax kommer gå samma öde till mötes. Detta är tiden för hämnd! Detta är tiden för vedergällning! Den tid som varit ur led, behöver vridas rätt. Så sker också, genom hugget av en svärdsklinga, och klunkandet av förgiftat vin. Vår slutsats måste likväl betraktas som allt annat än definitiv. Och som en antik filosof mycket riktigt insåg: klokast är den som vet vad han inte vet. Ironiskt nog fick denne filosof, likt både Claudius och Gertrude, tömma giftbägaren… Att vara eller icke vara – frågan betyder: att leva för att hämnas eller icke alls leva. Hamlet har gjort sitt val, och vi har givit honom vårt bifall. Men var han den som valde det modigaste? I Faust skriver Goethe: ”Wie einer ist, so ist sein Gott.” Som någon är, sådan är hans Gud. Vi kan på samma sätt säga, att: ”Wie einer ist, so ist sein Mut.”

Source: http://www.equil.net/filer/Henrik%20Sundholm%20-%20Att%20vara%20eller%20icke%20vara.pdf

lsrj.org

Banning or Limiting Medication Abortions Medication Abortion  Medication abortion, as opposed to surgical abortion, terminates a pregnancy through the use of a drug or drugs that are can be taken orally, sublingually, or vaginally.1 The most common type is a combination of mifepristone (also known as RU-486), which is a synthetic steroid that blocks the production of progesterone, a

mans.edu.eg

Effect of Life Style Modification with or Without Metformin on Monocyte Chemoattractant Protein-1(MCP-1) Levels in Premenopausal Women with Metabolic Syndrome Background/Aim: MCP-1 is an inflammatory marker which can be considered one of the adipokines. MCP-1 has been studied in patients with obesity and insulin resistance with variable results. Insulin resistance and inflammation has been

Copyright © 2010-2014 Articles Finder